Länge sen nu...
Idag när jag var inne på facebook så tittade jag på bilder när en kompis var på resa med sin mamma. Det såg så grymt mysigt ut och ett privilegie att kunna resa med sin mamma.
Det är ju en upplevelse som jag tyvärr blev utan eftersom min mamma dog så tidigt.
Jag har rest med min mamma till Danmark och i Sverige men då har pappa varit med och jag har haft min familj med mig. Det är inte riktigt samma sak och inte det jag syftade på.
Skulle så gärna fått rå om min mamma helt själv, hon och jag på en resa. Det hade inte behövt vara utomlands utan bara till Stockholm över en helg eller vad som helst.
Mamma och jag var så lika i sättet och tänket så jag är övertygad om att vi kunde ha haft det mysigt och kul på tu man hand utan fångvaktaren brevid oss.
Men men,,det är bara drömmar som aldrig kan bli verklighet. Men i mina drömmar så reser vi mamma och jag, och vi har det jättemysigt.
Jag saknar dej min älskade ängel......
Berörd och lycklig<3
Helt otroligt vänligt ! Jag blev mycket berörd.
Det finns fler änglar i vår värld det märker man:-)
Hon hade läst om mig och min ängel till mamma. Hon hade haft oss i sina tankar och skapat efter det.
Jag blir så berörd och känner mej så utvald. Vilka människor det finns, och jag har äran att stöta på dom i mitt liv.
Ett brev följde med smyckena som beskriver tanken och vad symbolerna står för. Det kommer jag hålla för mej själv men jag kan säga att tårarna rann utmed mina kinder och rysningar gick i min kropp.
Jag kommer vara mycket rädd om smyckena och de har en särskild plats i mitt hjärta.
Tack du främling, jag önskar dej all lycka och välgång i ditt liv<3
Våldtäkter?
Att älska är bland det finaste man kan dela med sin livspartner. Jag lever själv efter den devisen att bara ha sex när jag själv känner för det, aldrig för att "ställa upp" eller aldrig någonsin när jag inte vill. Det är min kropp och jag bestämmer själv om den!
Det är för övrigt något som jag försöker lära ut till mina barn. Att all kärlek är fin så länge den är lustfylld, man själv vill och att man inte skadar någon. Att ett NEJ är alltid ett nej. Att man har rätt att ångra sig precis innan om man vill. Man har inte lovat något.
Min mamma var nog aldrig "kåt" på pappa i alla fall. Det är ju förståligt. Hur hon annars tog hand om sitt sexliv privat har givetvis ingen aning om. Hon var aldrig otrogen i alla fall. Det är jag övertygad om eftersom hon sällan lämnade hemmet.
Men min pappa ville alltid ha sex med mamma när han var full. Det var så äckligt och vidrigt för han var så övertydlig med det. En gång tjatade han på henne en eftermiddag kommer jag ihåg. Han trodde att vi barn inte fattade vad han ville. Men barn fattar mer än man tror. Jag vet inte vad som flög i mej. Jag var nog inte mer än 10 år ungefär. Jag skriker åt gubben.
- Fattar du inte gubbjävel att mamma inte vill knulla med dej!!
Jag åkte i säng med buller å bång och fick inte lämna den förän dagen därpå.
Men många var gångerna när man på kvällen gick upp för att gå på toa och hörde hur mamma sa att hon inte ville eller frågade om han inte snart var klar. Det var så vidrigt att höra svinet tvinga sig på mamma.
Då bestämde jag mej för att aldrig någonsin låta någon våldföra sig på min kropp!
Kampen om rätten till min egna kropp!Förlåta?
Jag kan inte och kommer aldrig nånsin förlåta min pappa.
Vad han gjorde mot mej kan jag förlåta honom men aldrig vad han gjorde mot min ängel. Jag har haft samtal med min pappa i vuxen ålder och ställt honom mot väggen om det han gjorde. Han säger att jag har fel, att han aldrig slagit mamma!?
Jag tror på fullaste allvar att han inte kommer ihåg det. Han har troligvis försträngt det.
Hur ska jag kunna förlåta honom när han inte kan stå för det han gjort?
Jag är den enda av vi fyra barn som har kontakt med honom idag. Varför har jag det då?
Jaa, jag vet inte faktiskt. Men jag är för snäll för att bara snoppa av honom när han ringer. Jag pratar alldagligt med honom om han är nykter. Är han full så ber jag honom återkomma när han är nykter sen lägger jag på luren.
Mina syskon undrar varför jag öht pratar med honom.
Jag höjer mej över honom och låter honom aldrig nånsin komma nära mitt hjärta igen. Han kommer inte åt min själ och kan såra mej igen. Så jag bjussar på att prata lite med honom. Jag mår varken bättre eller sämre av det. Ser det som en god gärning för en sorglig, gammal människa som levt ett tragiskt liv.
Han är ett barn och kommer alltid vara det i mina ögon.
Han kan ringa mej när det är fars dag och undra varför vi barn inte grattar honom. Det är lite komiskt faktiskt. Jag brukar svara att det inte räcker att vara spermadonator man måste bete sig som en far också!
Jag blöder för hans själ kommer inte få det lätt på andra sidan. Jag tror på karma så hans nästa liv blir inte kul tyvärr....
Min andra älskade bror Micke.
Pappa var hård även mot honom. Han var på honom om allt han gjorde. Micke lyssnade på fel musik, hade fel kompisar, fel politiskt inriktning, osv osv.
Kommer ihåg att min bror gillade Kenta en artist som var med i melodifestivalen en gång med sin låt "Just idag är jag stark". Kenta var lite outstanding och många reagerade på att han sjöng i melodifestivalen med en t-shirt som det stod 69 på och en bild på ett älskande par. Katastrof skrek min pappa att man kunde bete sig så i tv.
Men min bror gillade musiken och skivan gick varm inne i hans pojkrum.
Tills en dag när det slog slint för min bror Mikael. han var trött på pappas gap och skrik om hans musiksmak och kastade skivan så den gick i tusen bitar, han slog också sönder hela sitt rum. Bägaren hade för länge sen runnit över och han fick ett hemskt utbrott.
I sådan lägen kunde pappa bli lite rädd men aldrig att han tappade greppet om terrorn hemma.
Min bror Micke har idag ingen kontakt alls med pappa och har bestämt sig för att inte gå på hans begravning när han vandrar vidare. Undrar var pappa kommer att hamna efter sin död?
Pappa räknar med att dela grav med mamma efter sin död men vi syskon ställer oss väldigt tveksamma till det. Vi vet inte hur vi ska göra. Vad hade mamma velat? Det vet vi inte.....
Min bror.
Han var för tidigt född och så liten när han kom till världen. Han var mammas lilla plutt även i vuxen ålder.
Jonny tog mammas död otroligt hårt. Det gjorde vi alla givetvis men han hade svårast att leva med det.
Jonny var den som flyttade hemifrån sist av oss alla. Han ville finnas för mamma och skydda henne i alla väder.
Av någon konstig anledning så verkade det som pappa hade svårast för Jonny. Det kan ju bero på att han märkte mammas lite extra omsorg av Jonny så han blev svartis.
Jonny har alltid kämpat för pappas bekräftelse. Vad han än gjorde så syntes han inte. Det fanns ju alltid de som var bättre än han enligt pappa. Pappa skröt gärna om sitt brorsbarn Lasse.
Lasse hade blivit militär, Lasse var så duktig, Lasse hade fått jobb utomlands, Lasse bar uniform det var klass det, Lasse hade klarat högskolan osv osv.
När min bror för ett antal år sen utbildade sig till lärare så var han så mäkta stolt på examensdagen:-) Mamma fanns inte då men vi vet att hon satt på ett rosa moln och tittade ner på Jonny och log.
Hon hade alltid sporrat honom och oss andra. Sa alltid att mina barn kan också allt det där om de själva vill. De är inga dumhuvuden!
En dag rann det över för Jonny och han gjorde upp med pappa en gång för alla. Han kom hem efter en kväll på krogen och det var ett jävla liv hemma med bråk och slag mot mamma. Jonny hämtar en kniv i köket, tar tag i gubbaset och sätter kniven mot halsen på honom.
- Rör du min mamma en enda jävla gång till så ska jag sätta kniven i dej för gott!
- Jag ska döda dej din jävel och det blir inte en skön död!
Pappa blev helt paff. Men det måste ha hänt något i hans lilla hjärna för han insåg nog då att vi barn var stora nu. Han visste att mamma kunde gå vilken dag som helst ut genom den där dörren och han hade ingen hållhake längre som skulle hålla henne kvar. Innan hade det ju varit vi barn. Efter den dagen så slog han aldrig mamma mer. Men den psykiska misshandeln forsatte.
Fängelset.
Hon gick dit men blev efter varje gång hon kom hem beskylld för att ha knullat med fritidsledaren som fanns i samma lokaler.
Det var så jävla befängt så man vet inte om man ska skratta eller gråta. Vi barn höll till på fritidsgården så vi fanns ju i samma lokaler för det första sen så var fritidsledaren tillsammans med mammas väninna som också var på symötet.
Trodde pappa att de hade nån jävla gangbang på fritidsgården bland alla ungdomar??
Mamma var väldigt social och ville hälsa på kompisar. Men om hon skulle någonstans så följde pappa alltid med. Sen gick han omkring som en rastlös idiot och tjatade på att de skulle gå hem.
De gick aldrig ut på restaurang eller annat trevligt som de flesta gör med jämna mellanrum.
Kommer ihåg när min mamma blev sjuk. Jag ville så gärna bjuda henne på kinarestaurang. Hon hade varit på en sån tio år innan och älskade det så mycket.
Då måste jag väl bjuda med gubben också tänkte jag så sagt och gjort så bjöd mitt ex och mina barn ut mamma och pappa.
Mamma kom men pappa satt i bilen och väntade på henne!!
Inget stressande alls att sitta å käka och försöka ha lite trevligt då?!
Mamma gjorde aldrig något själv utanför hemmet. Kan inte förstå hur det skulle kännas att alltid ha en fångvaktare med sig?
Äntligen 18, trodde jag...
Min första kärlek var Jonny en kille som jag träffade på en semesterresa i Danmark. Han bodde i en förort till Köpenhamn som hette Herlev. Jag blev tokkär och åkte ner till honom så ofta jag kunde. Konstigt nog så gick min pappa med på det? Han som alltid trott att jag lekte med barbie när jag var med mina kompisar. Det trodde han banne mej tills jag var 15 år.
Det slutade med att jag bodde nere hos honom. Så levde jag i ett år. Var bara hemma nån vecka emellanåt och jobbade lite extra som barnflicka. Sen åkte jag ner igen.
Vid ett av mina tillfällen som jag var hemma så var jag på en fest och träffade mannen med stort H. Han hette Andrea och hade italienskt påbrå. Han hade långt mörkt, lockigt hår, körde motorcykel och var hett eftertraktad av stadens tjejer.
Jag blev inte jätteintresserad från första stund men han blev det av mej. Han började höra av sig ofta och snart så lämnade jag Danmark för att starta ett nytt förhållande med Andrea den hete italienaren:-)
Min pappa blev galen som alltid till en början. Det var ju för fan en utlänning! Usch och fy!
Men när han väl träffade Andrea så var det inga problem sen. Andrea var 20 år och hade egen lägenhet. Vi var alltid hemma hos honom och jag flyttade över saker i smyg lite i taget. En dag kollade min pappa mina lådor hemma och märkte att de var tomma. Han kapitulerade och jag fick bo kvar hos Andrea.
Den sagan höll i tre år tills han började vara otrogen mot mej. Jag lämnade honom genast.
Det var när jag flyttade hem igen som pappa av någon konstig anledning trodde att han kunde bestämma över mej igen. Efter att jag bott hemifrån i nästan fyra år och hunnit fylla 18 år under den tiden.
Jag hyrde ett rum hemma men sov ofta över hos en kompis som hade en liten etta. Jag stod inte ut hemma.
Jag åkte ofta till Helsingborg under den här tiden och hälsade på en gammal kompis som jag har där. Det dröjer inte länge förän jag har träffat en kille därnere. En kille som kommer från forna jugoslavien.
Min pappa blir rasande igen, ännu en sån där jävla utlänning. Att den killen var född i sverige och talade skånska spelade ingen roll.
Nu börjar det spåra ut riktigt mycket. Han lyckas få tag på nummret till killen som jag bor hos, ringer ner och hotar hans föräldrar och mej att han ska komma ner, ta med en hagelbössa och jämna de med marken.
Jag och killen flyr till en annan kompis och bor där.
Min pappa har kontakt med min gamla kille Andrea här hemma som vill ha tillbaka mej. Andrea har legat inne på psykakuten för att han inte kan hantera att jag lämnat honom.
De två fullblodsidioterna slår sig ihop och smider en plan att Andrea ska åka ner och hämta hem mej.
Jag ville tro in i det längsta att han inte skulle komma. Men han måste ha kört långt över den tillåtna hastigheten för han körde 36 mil på mindre än 3 timmar.
Han letade reda på mej och stod snart och knackade på dörren. Min pojkvän flydde från lägenheten och jag fick snällt öppna dörren.
Jag sa att jag skulle ta tåget hem men han tvingade mej att åka med honom. Jag fogade mej under kravet att jag skulle få köra bilen. Det fick jag och vi startade färden hemåt.
Den bilfärden kunde ha blivit min sista, jag var arg och körde som en galning hem. Hamnade av någon konstig anledning på fel sida av motorvägen och fick backa för att komma rätt. Måste ha haft änglavakt.
Väl hemma så åker jag hem till mina föräldrar, går in i mitt rum. jag har nu samlat på mig en oerhörd ilska som byggts upp under dagarna av terror.
Min pappa kommer in i mitt rum och skriker och gapar.
Jag vet inte varifrån jag får styrkan, jag är inte så stor i kroppen och pappa är betydligt större. Men jag kastar ut honom från mitt rum så han far i golvet ute i köket. Jag vrålar att om han bara andas på mej en gång till så ska jag döda honom. Jag ska inte bara döda honom utan jag ska njuta av det också!
Sen kliver jag ut ur lägenheten för att aldrig någonsin mer bo där hemma.
Mammas sjukdom.
Den 29 juni var det tio år sen min ängel somnade in.
Mamma blev 58 år. Hon hade under flera år sagt att hon skulle dö när hon var 58 år gammal. Det var kusligt att hon fick rätt.
Min gammelmormor dog när hon var 38 år, mormor när hon var 48 och mamma 58....är inte det konstigt?
Jag undrar ibland om jag ska bli 68? Men jag är väldigt övertygad om att jag ska bli runt 80 år så jag bryter nog kedjan:-)
Jag har vid flera tillfällen blivit spådd en ålder på runt 80 år.
Min mamma fyllde 58 den 2 jan. I mars månad var hon på rutinbesök hos gynekologen för det vanliga cellprovet. Hon blev kort därefter kallad till återbesök. Den dagen hon skulle dit satt jag i skolan(läste på komvux) det pirrade i magen och jag kände mej så orolig.
Till sist så stod jag inte ut att sitta där utan bad om att få gå hem. Jag sprang ner till mottagningen som mamma var på som låg nära min skola.
När jag kommer in på mottagningen så möts jag av mamma som kommer ut från läkarens rum med blossande röda kinder och sorgsna ögon:-(
Jag förstår direkt att det är något som inte är bra. Jag sträcker ut armarna och tar min underbara mamma i min famn. Det är hennes tur att bli tröstad av mej efter alla gånger som hon tröstat mej.
Hon gråter mot min axel och snyftar fram att hon har cancer! Mitt hjärta stannar nästan av den skräck som jag känner då.
Hon har fått reda på att hon har livmodercancer och att prognosen ändå ser bra ut. En operation sen så är det bra. Ungefär så uttalar sig läkaren.
Veckorna går och mamma väntar på kallese till operation. Hon har under den här tiden också bestämt sig för att gå ner i vikt. Hon kör hård diet och väger sig emellanåt. Men något stämmer inte märker vi. Hur lite hon än äter så går hon upp i vikt med 1-2 kg per dag?! Hon är också ständigt trött.
Mamma åker till vårdcentralen och blir genast skickad till akuten. Där upptäcker man att mamma har vätska i magen. De tappar mamma på 5 LITER vätska. Det är grymt mycket så det är inte konstigt att hon mått som hon gjort.
Efter det så dröjer det inte länge förän hon får en operationstid. Min mamma var grymt rädd för operationer. Hon var mer rädd för operationen än för cancern som härjade i hennes kropp.
Mamma var överviktig, hade högt blodtryck och diabetes. Hon trodde inte hon skulle överleva en operation.
När hon vaknar upp efter operationen så är hon så lycklig att hon klarat det. Hon bryr sig inte om vad de hittat utan myser bara av att vara vaken:-)
Det var inte livmodercancer utan äggstockscancer. En cancersort som är mycket farligare och mer svårbotad.
Hennes underbara operationsläkare (en dansk överläkare som ser ut som en nallebjörn vid namn Preben)säger att han fått bort 95% av cancern och det andra beräknar man ta med cellgifter.
Och här börjar något att gå fel,,,det misstaget kan ha blivit min mammas död? Det får vi aldrig veta...
Men i hennes journal skrivs operationsdatumet in som den 22 maj istället för 22 april som var det rätta.
Det innebar att när mamma skickades vidare till onokologen så anser de inte att det är så bråttom med att komma igång med cellgifterna. Det ska senast ske 3 veckor efter operationen. Men eftersom det stod fel i mammas journal så hände inget förän i juni.
Jag och min bror ringde och låg på de uppe på sjukhuset men inget hände. Hennes läkare som hon blivit tilldelat hade nämligen semester och ingen tog då över mammas fall utan hon fick snällt vänta tills han hade solat och spelat golf klart!
När hon äntligen fick sin första cellgiftskur så hade kroppen blivit så försvagad av vätskan som ständigt återkom. Hennes lungor orkade inte med trycket så en vecka efter cellgiftsbehandlingen hamnade hon i koma.
Min ena bror och jag turades om att vaka hos henne. Pappa lyste med sin frånvaro...
Den natten som min mamma valde att bli en äkta ängel var en vacker sommarnatt. Min bror satt vak, jag och min dåvarande man åkte hem för att försöka sova. Fönstret stod på glänt, det var vindstilla och fåglarna kvittrade utanför.
Mitt i natten så vaknar vi båda av en fruktansvärd smäll och det börjar blåsa i rummet. Vi sätter oss käpprakt upp i sängen. Min man springer upp och stänger fönstret. Jag säger bara rakt ut i luften att nu ringer telefonen snart.
Minuten efter så ringer telefonen och min bror berättar att mamma dog precis.
I min verklighet så VET jag att det var mamma som var förbi och tog farväl. Det gav mej en skön känsla.
Vi hade pratat mycket under hennes sjukdomstid. Jag var den enda som fick vara med henne på sjukhuset under alla besök. Jag gick i skolan men struntade rätt så mycket i den, körde i vissa ämnen men vad gör det? Det kan jag ta igen men inte tiden med min älskade mamma.
Vi pratade i alla fall om att hon skulle besöka mej från andra sidan om det var möjligt. Vi trodde båda att så skulle gå men vi visste ju inte...Men nu vet jag att det går,,,min mamma finns hos mej ofta i olika skepnader:-)
Min mamma älskade rosa roser, så när vi tog farväl på sjukhuset gick jag ut och hämtade en ros på en buske som vi suttit och beundrat vid flera tillfällen. Jag la den i hennes händer som vilade knäppta på hennes bröst. Hon såg så fridfull ut där hon låg.
Hennes själ hade fått ro efter ett slitsamt liv. Hon klev ur sitt redskap kroppen och flög lätt därifrån ut genom fönstret som jag öppnade så själen inte skulle fastna på sjukhuset.
Jag älskar dej mamma min ängel.
Snacket med GUD...
Vet inte hur många gånger jag pratade med gud, i stort sätt varje dag..
Jag bad..- Snälla gud, gör så att pappa kommer hem nykter idag.
- Snälla gud, gör så att pappa inte är arg idag.
- Snälla gud, gör så att pappa inte slår mamma idag.
Men jag vet inte om han hörde för mina böner slog sällan in. Bönerna förändrades också med tiden. När jag blev lite äldre och trotsigare så kunde bönerna låta såhär.
Jag bad..- Gör så att gubbfan skadar sig o hamnar i rullstol.
- Gör så att gubbfan aldrig mer kommer hem.
- Gör för i helvete så att gubbfan DÖR!!!
De bönerna hörde inte gud heller eller om han valde att ignorera dom. Min pappa var en klippa på att utnyttja gud. Efter många fyllerus och bråk hemma så har han i nyktert tillstånd dagen efter tagit fram bibeln,lagt handen på den och svurit dyrt och heligt i guds namn att ALDRIG mer supa eller slåss! Det höll han inte som ni förstår...
Idag har min gudstro falnat för länge, länge sen. Jag lever efter Buddistisk tro. Jag tror på karma att det man ger får man tillbaka.
Arg på min ängel?
NEJ! Det känner jag jag absolut inte....
Om man vet om min mammas bakgrund så förstår man att hon måste hon levt under en ständig skräck att vi barn skulle tas ifrån henne.
Hon hade själv inte fått växa upp med sin mamma.
Sen måste man förstå att min mamma såg inte någon lösning att ta sig ur pappas grepp om familjen. Han var familjeförsörjaren. På den tiden kunde inte kvinnor klara sig på samma sätt som nu.
Jag vet efter samtal med min mamma i vuxen ålder att vi barn var det viktigaste för henne. Hon levde genom oss. Hon var livrädd att hon skulle mista oss. Om det hade skett så tror jag inte min mamma hade orkat leva vidare.
Och betänk om vi barn hade blivit placerade enbart hos vår pappa. Det hade säkerligen kunnat ske med dåtidens enligt mej högre ställning och värdighet inför mannen.
Kvinnan var inte mycket värd utan skulle helst stå vid spisen.
Jag känner tacksamhet mot mamma som stod ut för vår skull. Utan henne hade varken jag eller mina syskon blivit "normala" vuxna utan säkerligen hamnat utanför samhället.
Jag älskar dej min ängel...
Vem var min ängel<3<3
Min mamma min älskade mamma....Min mamma föddes alltså 1941 av min mormor Vivan. Mamma var en av fem syskon om jag minns rätt. Vi pratade sällan om min mammas barndom hemma, det kan bero på att hon hade haft en turbulent barndom själv.
Mormor hade alltså fem barn med tre olika fäder. Hon levde som ogift och på den tiden så sågs hon inte med blida ögon. Hon ansågs vara en hora med dåtidens strikta familjebild.
Jag ser mormor som en förkämpe, hon är en av alla kvinnor som drog det tunga lasset att föra kvinnorna in i framtiden.Men hon fick betala ett dyrt pris för det... Mormor fick inte behålla alla sina barn boende hos sig. Det gick inte för sig på den tiden. Sen kunde inte kvinnor försörja sig utan en karl vid sin sida heller. Idag kan kvinnor få mer hjälp till det och behöver inte på så sätt stanna i dåliga äktenskap.
Min mamma hamnade i fosterhem hos ett äldre par på landet. Min mamma tyckte mycket om sina fosterföräldrar och blev väl omhändertagen. Men det var trots allt en förlust att inte få bo hos sin mamma och med sina syskon.
När min mamma var femton år så träffade hon pappa för första gången. Han var då på väg att ta anställning på ett fartyg som skulle gå till Texas. Han var borta i lite mer än ett år. Mamma väntade troget hemma på den man som hon trodde skulle ge henne den lycka och trygghet som hon sökte.
Pappa kom hem och tog med min mamma hem till sina föräldrar. De bodde i ett litet hus mitt inne i stan.
Det var utedass och ingen dusch eller bad. Man fick värma vatten och bada i en balja i tvättstugan. Maten lagades på en vedspis. Där blev de kvar boende på övervåningen med farmor och farfar under sig i många år.
Vi syskon är alla födda där. det var inte lätt för mamma att bo tillsammans med sina svärföräldrar som ständigt smutskastade mamma och kallade henne för horbarn. Min pappa hade också många fyllefester med sina suparkompisar samtidigt som mamma fösökte ta hand om och fostra fyra små barn.
När jag hade fötts och var ca ett år så fixade mamma en nybyggd lägenhet i ett fint område i närheten. Hon sa till pappa att nu var det dags att flytta från hans föräldrar! Han protesterade men gick till slut med på det som tur är. Sen började mammas liv i en för första gången egen lägenhet i alla fall. Det måste ha känts underbart för mamma att slippa farmor och farfar. Ha dusch, elspis, rinnande vatten, toalett och badrum.
Misshandlaren..
Jag har varit rätt så förskonad från det yttre våld som pappa utsatte vår familj för. Mina bröder och jag brukar ibland prata om skiten som hände. Min äldsta bror har berättat en del som jag inte visste. Tex så hatade min pappa konsumaffärer, det var komunistiskt och han var ju givetvis Moderat (hur man nu kan vara det som en fattig arbetare?) När min mamma kom hem från affären ibland och pappa var hemma och såg att hon givetvis gått till den närmaste affären och handlat som var konsum så kunde idioten kasta ut alla varor från fönstret och tvinga henne iväg till affären igen.
Min andra bror har berättat om en gång när han råkade ha sönder en stenkaka(skiva) som var pappas. Han blev rasande och slog honom gul och blå. Han tvingade honom att krypa på sina bara knän och be om ursäkt.
Vår pappa bestämde allt i våra liv. Gjorde vi inte som han sa så blev vi slagna. Han bestämde vilka program som skulle ses på tv. Inga svenska filmer fick visas för de var ju så socialistiska. Vi fick inte lyssna på vilken musik vi ville. Inte tycka vad vi ville osv osv
Min ängel till mamma
Min mamma, min älskade mamma. Hon var en ängel på riktigt. Hon måste blivit sänd till jorden för att visa den hårda världen kärlek eller nåt. Hon var en underbar själ.
Jag kan nog inte förklara hennes storhet med ord. Hon fanns för alla och gav och gav. Men frågan är hur mycket hon fick tillbaks?
Jag kan inte minnas att jag nånsin bråkat med min mamma. Jag kommer bara ihåg en episod när jag blev irriterad på min mamma av någon anledning som jag inte minns. Jag kallade henne för kärringjävel framför hennes väninna.
Jag kommer ihåg att jag sprang in på toaletten och låste om mej så rädd blev jag. Man sa helt enkelt inte så till henne. Hon hade respekt med sig, respekt som byggde på en massa kärlek och visdom.
Min mamma var dagmamma hon var älskad av många barn och deras föräldrar. Ett bevis på det var att flera av hennes dagbarn kom som vuxna människor på hennes begravning. Många av dessa föräldrar har såhär i efterhand berättat hur mycket hon betydde för deras barns uppväxt.
Mamma tog hand om barnen på dagen men hon ställde också upp många gånger på kvällar, helger, semestrar helt privat.
Många är gångerna som vi åkt på semestrar och vi har haft med oss ett eller två barn extra som mamma förbarmat sig över. Barn som kanske levde med bara sin mamma och aldrig skulle komma iväg någonstans annars.
Även när vi barn flyttat hemmifrån så fortsatte mamma och ha med sig olika barn på semestrarna.
En nära vän till mej som var med på många semestrar fortsatte under några år att följa med mamma och pappa på semestraran även fast jag inte var med längre. Hon hade det trassligt hemma med en mamma som var psyksjuk och ingen pappa så hon trivdes tillsammans med min mamma.
Min mamma gav och gav av sig själv hela tiden. Alltid famnen öppen för alla människor.
Vet att min mamma stått i en varm husvagn och lagat mat till ibland 7 ungar utan att nånsin gnälla.
Jag skulle aldrig vilja tillbringa mina semestrar så?!
Semester i Danmark
Där träffade jag en kompis som heter Camilla. Jag var 6 år första gången vi sågs och hon 7 år.
Än idag har vi kontakt och har upplevt en massa kul genom åren. Framförallt har vi haft en mörk barndom att dela. Hennes pappa var också alkoholist och elak.
Väl i Danmark så började den "riktiga" semestern. Jag har haft en massa kul därnere, underbart på många sätt. Så känslan i kroppen när jag tänker på semestrarna är dubbel.
För min pappa startade supandet så fort husvagnen var på plats.
När han skulle sätta upp förtältet så behövde han ju en stärkande öl för att klara det.
Sen fortsatte semestern med fylla.
Han var inte alltid på stridshumör men många gånger har man flytt från husvagnen för att han skrek och bråkade hejdlöst.
Så pinsamt med alla människor som måste ha hört. Väggarna på en husvagn och förtält är inte speciellt tjocka.
