pappas försök..
Okey, jag sa att min barndom var ett helvete förut. Det var den när min pappa söp.
Men han hade också bra sidor när han var nykter.
Han skämde bort mej oehört när jag var lite. Han hade längtat så mycket efter en dotter, han hade ju tre killar sen innan.
När jag då dök upp så ville han ge mej allt som jag pekade på.
Jag kommer ihåg en jul, vet inte hur gammal jag var men jag hade sett en skyltdocka i ett fönster på stan som jag tjatade på min pappa om att jag ville ha.
Skyltdockan föreställde en flicka i 5-årsålder storleksmässigt. Hon hade ljust hår och var så vacker tyckte jag.
Pappa föreslog en massa andra fina dockor men det var ingen som dög, jag skulle ha skyltdockan:-)
Min pappa förhandlade med affären och på julafton fick jag min underbara "skylt"docka:-)
En annan gång hade jag önskat mej en egen kamera i present när jag fyllde år.
Tror att det var min sjuårsdag.
Jag var övertygad om att jag skulle få den där kameran. Min födelsedag kom och jag fick ett kamerastort paket.
När jag öppnade det så var det ett sminksätt!! Ohh vad besviken jag blev:-(
Jag är uppfostrad med att jag ska visa tacksamhet och vara nöjd för saker man får men den gången sprutade tårarna. Jag kunde helt enkelt inte hålla tillbaka dom.
Jag kände skuld mot mamma som hade köpt ett jättefint sminksätt. Jag var ju glad för det men besviken för att jag inte fått en kamera.
På eftermiddagen när jag kom hem så hade pappa varit och inhandlat en paket till åt mej.
Och det var givetvis min efterlängtade kamera:-))
Så kunde min pappa skämma bort mej hela tiden.
Men vad betyder det när jag aldrig kände mej trygg?!
Ont i magen....
Jag visste aldrig hur min dag skulle bli.
Det vet väl ingen iofs men det jag menar är att jag aldrig visste om min pappa skulle vara full och bråka hemma.
När jag kom hem från skolan och pappa inte var hemma så frågade jag alltid mamma var pappa var.
Min mammas väninnor tyckte det var så gulligt de trodde jag frågade för att jag älskade min pappas så mycket.
Tji fick de,,de skulle bara veta varför jag fråga.
Jag frågade för i och med mammas svar kunde jag veta hur min kväll skulle bli. Om jag vågade umgås med mina vänner eller om jag skulle sitta hemma och vakta så han inte slog ihjäl min mamma.
Min pappa har konstigt nog aldrig slagit mej. Men min mamma och mina bröder har fått tagit så jävla mycket stryk både psykiskt och fysiskt. Konstigt att vi syskon ändå lever helt normala liv och ingen av oss har hamnat i alkoholismens klor.
Jag hatar honom för det han gjort.
Melodifestivalen:-)
Lite komiskt att se Andreas i Alcazar. Min son har många drag från honom, de är lika. Och när jag ser honom dansa så är det som att se min sons pojkvän Robban dansa:-)
Alltså är Andreas en kloning av Tim och Robban:-))
Jag hoppas Alcazar vinner!!
Första minne...
Min egna tankar kring det är att jag hade fullt upp med att hålla huvudet över vattenytan och överleva psykiskt och fysiskt ,att min hjärna inte kunde ta in mera minnen.
Min pappa var/är alkoholist och misshandlare! Mina första minne är som tur inte av "Cassius Clay" min far! Min mamma kallade honom ofta det när han hade sina utbrott. Vet inte riktigt varför mamma kallade honom så, har inte kollat upp den där snubben Cassius Clay så värst mycket. Men ett uttalande om honom har jag snappat upp som kan jämföras med hur min pappa såg på sig själv.
Utdrag ur Wikipedia: Ali (som då fortfarande hette Cassius Clay) gjorde sig snabbt känd som en provokativ boxare, och ansåg sig vara "störst, bäst och vackrast" inför varje match.
Mitt första minne som jag har och det kan tyckas ganska så sent i mitt liv var när jag var 7 år och skulle börja skolan. Jag hade skadat min fot i en cykelolycka på sommarlovet så jag fick åka bil till min första skoldag. Den dagen skapade 5 års helvete!!
En blogg istället för psykolog?!
På prathumör:-)
Vem är jag?
Så har jag då startat en blogg!
Vet inte än om det är min grej men kommer väl skriva så länge jag tycker det är kul:-)
Jag är alltså Kicki, 40 år fyllda och mitt livet eftersom jag ska leva tills jag blir kring 80 har jag bestämt mej för.
Jag kommer säkert inte skriva gramatiskt rätt hela tiden utan använda mej av talspråk. Det får ni stå ut med om ni vill läsa min blogg. Thats me:-))
Jag lever just nu i en liten trea i Linköping och stormtrivs i min lilla lya. Bor tillsammans med mina två underbara barn Tim 19 och Tilda 15
Utan mina barn vore jag ingenting känner jag ibland. De är underbara! Min son har alltid varit en lätt kille att ta hand om, varm, kärleksfull och begåvad.Med Tim har jag alltid kunnat diskutera och förklara problem. Han har tentaklar långa som attan och inser läget direkt. Med min dotter har jag inte haft det lika lätt. Vi kan hamna i fruktansvärda bråk och diskussioner om olika saker. Hon är stark, envis och ger sig inte i första taget. Med Tilda upplever jag nog mer den normala tonårsperioden som barnen går igenom. Jag gillar hennes styrka. Vi kommer kunna mötas bättre när hon blir lite äldre, det är jag övertygad om:-) Jag älskar dom oehört mycket och kommer alltid göra det.
Jag är alltså en precis vanlig mamma:-))
