Ont i magen....
Jag visste aldrig hur min dag skulle bli.
Det vet väl ingen iofs men det jag menar är att jag aldrig visste om min pappa skulle vara full och bråka hemma.
När jag kom hem från skolan och pappa inte var hemma så frågade jag alltid mamma var pappa var.
Min mammas väninnor tyckte det var så gulligt de trodde jag frågade för att jag älskade min pappas så mycket.
Tji fick de,,de skulle bara veta varför jag fråga.
Jag frågade för i och med mammas svar kunde jag veta hur min kväll skulle bli. Om jag vågade umgås med mina vänner eller om jag skulle sitta hemma och vakta så han inte slog ihjäl min mamma.
Min pappa har konstigt nog aldrig slagit mej. Men min mamma och mina bröder har fått tagit så jävla mycket stryk både psykiskt och fysiskt. Konstigt att vi syskon ändå lever helt normala liv och ingen av oss har hamnat i alkoholismens klor.
Jag hatar honom för det han gjort.
Första minne...
Min egna tankar kring det är att jag hade fullt upp med att hålla huvudet över vattenytan och överleva psykiskt och fysiskt ,att min hjärna inte kunde ta in mera minnen.
Min pappa var/är alkoholist och misshandlare! Mina första minne är som tur inte av "Cassius Clay" min far! Min mamma kallade honom ofta det när han hade sina utbrott. Vet inte riktigt varför mamma kallade honom så, har inte kollat upp den där snubben Cassius Clay så värst mycket. Men ett uttalande om honom har jag snappat upp som kan jämföras med hur min pappa såg på sig själv.
Utdrag ur Wikipedia: Ali (som då fortfarande hette Cassius Clay) gjorde sig snabbt känd som en provokativ boxare, och ansåg sig vara "störst, bäst och vackrast" inför varje match.
Mitt första minne som jag har och det kan tyckas ganska så sent i mitt liv var när jag var 7 år och skulle börja skolan. Jag hade skadat min fot i en cykelolycka på sommarlovet så jag fick åka bil till min första skoldag. Den dagen skapade 5 års helvete!!
En blogg istället för psykolog?!
På prathumör:-)
Vem är jag?
Så har jag då startat en blogg!
Vet inte än om det är min grej men kommer väl skriva så länge jag tycker det är kul:-)
Jag är alltså Kicki, 40 år fyllda och mitt livet eftersom jag ska leva tills jag blir kring 80 har jag bestämt mej för.
Jag kommer säkert inte skriva gramatiskt rätt hela tiden utan använda mej av talspråk. Det får ni stå ut med om ni vill läsa min blogg. Thats me:-))
Jag lever just nu i en liten trea i Linköping och stormtrivs i min lilla lya. Bor tillsammans med mina två underbara barn Tim 19 och Tilda 15
Utan mina barn vore jag ingenting känner jag ibland. De är underbara! Min son har alltid varit en lätt kille att ta hand om, varm, kärleksfull och begåvad.Med Tim har jag alltid kunnat diskutera och förklara problem. Han har tentaklar långa som attan och inser läget direkt. Med min dotter har jag inte haft det lika lätt. Vi kan hamna i fruktansvärda bråk och diskussioner om olika saker. Hon är stark, envis och ger sig inte i första taget. Med Tilda upplever jag nog mer den normala tonårsperioden som barnen går igenom. Jag gillar hennes styrka. Vi kommer kunna mötas bättre när hon blir lite äldre, det är jag övertygad om:-) Jag älskar dom oehört mycket och kommer alltid göra det.
Jag är alltså en precis vanlig mamma:-))
