Äntligen 18, trodde jag...
Min första kärlek var Jonny en kille som jag träffade på en semesterresa i Danmark. Han bodde i en förort till Köpenhamn som hette Herlev. Jag blev tokkär och åkte ner till honom så ofta jag kunde. Konstigt nog så gick min pappa med på det? Han som alltid trott att jag lekte med barbie när jag var med mina kompisar. Det trodde han banne mej tills jag var 15 år.
Det slutade med att jag bodde nere hos honom. Så levde jag i ett år. Var bara hemma nån vecka emellanåt och jobbade lite extra som barnflicka. Sen åkte jag ner igen.
Vid ett av mina tillfällen som jag var hemma så var jag på en fest och träffade mannen med stort H. Han hette Andrea och hade italienskt påbrå. Han hade långt mörkt, lockigt hår, körde motorcykel och var hett eftertraktad av stadens tjejer.
Jag blev inte jätteintresserad från första stund men han blev det av mej. Han började höra av sig ofta och snart så lämnade jag Danmark för att starta ett nytt förhållande med Andrea den hete italienaren:-)
Min pappa blev galen som alltid till en början. Det var ju för fan en utlänning! Usch och fy!
Men när han väl träffade Andrea så var det inga problem sen. Andrea var 20 år och hade egen lägenhet. Vi var alltid hemma hos honom och jag flyttade över saker i smyg lite i taget. En dag kollade min pappa mina lådor hemma och märkte att de var tomma. Han kapitulerade och jag fick bo kvar hos Andrea.
Den sagan höll i tre år tills han började vara otrogen mot mej. Jag lämnade honom genast.
Det var när jag flyttade hem igen som pappa av någon konstig anledning trodde att han kunde bestämma över mej igen. Efter att jag bott hemifrån i nästan fyra år och hunnit fylla 18 år under den tiden.
Jag hyrde ett rum hemma men sov ofta över hos en kompis som hade en liten etta. Jag stod inte ut hemma.
Jag åkte ofta till Helsingborg under den här tiden och hälsade på en gammal kompis som jag har där. Det dröjer inte länge förän jag har träffat en kille därnere. En kille som kommer från forna jugoslavien.
Min pappa blir rasande igen, ännu en sån där jävla utlänning. Att den killen var född i sverige och talade skånska spelade ingen roll.
Nu börjar det spåra ut riktigt mycket. Han lyckas få tag på nummret till killen som jag bor hos, ringer ner och hotar hans föräldrar och mej att han ska komma ner, ta med en hagelbössa och jämna de med marken.
Jag och killen flyr till en annan kompis och bor där.
Min pappa har kontakt med min gamla kille Andrea här hemma som vill ha tillbaka mej. Andrea har legat inne på psykakuten för att han inte kan hantera att jag lämnat honom.
De två fullblodsidioterna slår sig ihop och smider en plan att Andrea ska åka ner och hämta hem mej.
Jag ville tro in i det längsta att han inte skulle komma. Men han måste ha kört långt över den tillåtna hastigheten för han körde 36 mil på mindre än 3 timmar.
Han letade reda på mej och stod snart och knackade på dörren. Min pojkvän flydde från lägenheten och jag fick snällt öppna dörren.
Jag sa att jag skulle ta tåget hem men han tvingade mej att åka med honom. Jag fogade mej under kravet att jag skulle få köra bilen. Det fick jag och vi startade färden hemåt.
Den bilfärden kunde ha blivit min sista, jag var arg och körde som en galning hem. Hamnade av någon konstig anledning på fel sida av motorvägen och fick backa för att komma rätt. Måste ha haft änglavakt.
Väl hemma så åker jag hem till mina föräldrar, går in i mitt rum. jag har nu samlat på mig en oerhörd ilska som byggts upp under dagarna av terror.
Min pappa kommer in i mitt rum och skriker och gapar.
Jag vet inte varifrån jag får styrkan, jag är inte så stor i kroppen och pappa är betydligt större. Men jag kastar ut honom från mitt rum så han far i golvet ute i köket. Jag vrålar att om han bara andas på mej en gång till så ska jag döda honom. Jag ska inte bara döda honom utan jag ska njuta av det också!
Sen kliver jag ut ur lägenheten för att aldrig någonsin mer bo där hemma.
