Mammas sjukdom.
Den 29 juni var det tio år sen min ängel somnade in.
Mamma blev 58 år. Hon hade under flera år sagt att hon skulle dö när hon var 58 år gammal. Det var kusligt att hon fick rätt.
Min gammelmormor dog när hon var 38 år, mormor när hon var 48 och mamma 58....är inte det konstigt?
Jag undrar ibland om jag ska bli 68? Men jag är väldigt övertygad om att jag ska bli runt 80 år så jag bryter nog kedjan:-)
Jag har vid flera tillfällen blivit spådd en ålder på runt 80 år.
Min mamma fyllde 58 den 2 jan. I mars månad var hon på rutinbesök hos gynekologen för det vanliga cellprovet. Hon blev kort därefter kallad till återbesök. Den dagen hon skulle dit satt jag i skolan(läste på komvux) det pirrade i magen och jag kände mej så orolig.
Till sist så stod jag inte ut att sitta där utan bad om att få gå hem. Jag sprang ner till mottagningen som mamma var på som låg nära min skola.
När jag kommer in på mottagningen så möts jag av mamma som kommer ut från läkarens rum med blossande röda kinder och sorgsna ögon:-(
Jag förstår direkt att det är något som inte är bra. Jag sträcker ut armarna och tar min underbara mamma i min famn. Det är hennes tur att bli tröstad av mej efter alla gånger som hon tröstat mej.
Hon gråter mot min axel och snyftar fram att hon har cancer! Mitt hjärta stannar nästan av den skräck som jag känner då.
Hon har fått reda på att hon har livmodercancer och att prognosen ändå ser bra ut. En operation sen så är det bra. Ungefär så uttalar sig läkaren.
Veckorna går och mamma väntar på kallese till operation. Hon har under den här tiden också bestämt sig för att gå ner i vikt. Hon kör hård diet och väger sig emellanåt. Men något stämmer inte märker vi. Hur lite hon än äter så går hon upp i vikt med 1-2 kg per dag?! Hon är också ständigt trött.
Mamma åker till vårdcentralen och blir genast skickad till akuten. Där upptäcker man att mamma har vätska i magen. De tappar mamma på 5 LITER vätska. Det är grymt mycket så det är inte konstigt att hon mått som hon gjort.
Efter det så dröjer det inte länge förän hon får en operationstid. Min mamma var grymt rädd för operationer. Hon var mer rädd för operationen än för cancern som härjade i hennes kropp.
Mamma var överviktig, hade högt blodtryck och diabetes. Hon trodde inte hon skulle överleva en operation.
När hon vaknar upp efter operationen så är hon så lycklig att hon klarat det. Hon bryr sig inte om vad de hittat utan myser bara av att vara vaken:-)
Det var inte livmodercancer utan äggstockscancer. En cancersort som är mycket farligare och mer svårbotad.
Hennes underbara operationsläkare (en dansk överläkare som ser ut som en nallebjörn vid namn Preben)säger att han fått bort 95% av cancern och det andra beräknar man ta med cellgifter.
Och här börjar något att gå fel,,,det misstaget kan ha blivit min mammas död? Det får vi aldrig veta...
Men i hennes journal skrivs operationsdatumet in som den 22 maj istället för 22 april som var det rätta.
Det innebar att när mamma skickades vidare till onokologen så anser de inte att det är så bråttom med att komma igång med cellgifterna. Det ska senast ske 3 veckor efter operationen. Men eftersom det stod fel i mammas journal så hände inget förän i juni.
Jag och min bror ringde och låg på de uppe på sjukhuset men inget hände. Hennes läkare som hon blivit tilldelat hade nämligen semester och ingen tog då över mammas fall utan hon fick snällt vänta tills han hade solat och spelat golf klart!
När hon äntligen fick sin första cellgiftskur så hade kroppen blivit så försvagad av vätskan som ständigt återkom. Hennes lungor orkade inte med trycket så en vecka efter cellgiftsbehandlingen hamnade hon i koma.
Min ena bror och jag turades om att vaka hos henne. Pappa lyste med sin frånvaro...
Den natten som min mamma valde att bli en äkta ängel var en vacker sommarnatt. Min bror satt vak, jag och min dåvarande man åkte hem för att försöka sova. Fönstret stod på glänt, det var vindstilla och fåglarna kvittrade utanför.
Mitt i natten så vaknar vi båda av en fruktansvärd smäll och det börjar blåsa i rummet. Vi sätter oss käpprakt upp i sängen. Min man springer upp och stänger fönstret. Jag säger bara rakt ut i luften att nu ringer telefonen snart.
Minuten efter så ringer telefonen och min bror berättar att mamma dog precis.
I min verklighet så VET jag att det var mamma som var förbi och tog farväl. Det gav mej en skön känsla.
Vi hade pratat mycket under hennes sjukdomstid. Jag var den enda som fick vara med henne på sjukhuset under alla besök. Jag gick i skolan men struntade rätt så mycket i den, körde i vissa ämnen men vad gör det? Det kan jag ta igen men inte tiden med min älskade mamma.
Vi pratade i alla fall om att hon skulle besöka mej från andra sidan om det var möjligt. Vi trodde båda att så skulle gå men vi visste ju inte...Men nu vet jag att det går,,,min mamma finns hos mej ofta i olika skepnader:-)
Min mamma älskade rosa roser, så när vi tog farväl på sjukhuset gick jag ut och hämtade en ros på en buske som vi suttit och beundrat vid flera tillfällen. Jag la den i hennes händer som vilade knäppta på hennes bröst. Hon såg så fridfull ut där hon låg.
Hennes själ hade fått ro efter ett slitsamt liv. Hon klev ur sitt redskap kroppen och flög lätt därifrån ut genom fönstret som jag öppnade så själen inte skulle fastna på sjukhuset.
Jag älskar dej mamma min ängel.
