Min bror.
Jonny min älskade bror. Han är två år äldre än mej men jag har alltid känt mej som hans storasyster. Han var och är en känslig kille.
Han var för tidigt född och så liten när han kom till världen. Han var mammas lilla plutt även i vuxen ålder.
Jonny tog mammas död otroligt hårt. Det gjorde vi alla givetvis men han hade svårast att leva med det.
Jonny var den som flyttade hemifrån sist av oss alla. Han ville finnas för mamma och skydda henne i alla väder.
Av någon konstig anledning så verkade det som pappa hade svårast för Jonny. Det kan ju bero på att han märkte mammas lite extra omsorg av Jonny så han blev svartis.
Jonny har alltid kämpat för pappas bekräftelse. Vad han än gjorde så syntes han inte. Det fanns ju alltid de som var bättre än han enligt pappa. Pappa skröt gärna om sitt brorsbarn Lasse.
Lasse hade blivit militär, Lasse var så duktig, Lasse hade fått jobb utomlands, Lasse bar uniform det var klass det, Lasse hade klarat högskolan osv osv.
När min bror för ett antal år sen utbildade sig till lärare så var han så mäkta stolt på examensdagen:-) Mamma fanns inte då men vi vet att hon satt på ett rosa moln och tittade ner på Jonny och log.
Hon hade alltid sporrat honom och oss andra. Sa alltid att mina barn kan också allt det där om de själva vill. De är inga dumhuvuden!
En dag rann det över för Jonny och han gjorde upp med pappa en gång för alla. Han kom hem efter en kväll på krogen och det var ett jävla liv hemma med bråk och slag mot mamma. Jonny hämtar en kniv i köket, tar tag i gubbaset och sätter kniven mot halsen på honom.
- Rör du min mamma en enda jävla gång till så ska jag sätta kniven i dej för gott!
- Jag ska döda dej din jävel och det blir inte en skön död!
Pappa blev helt paff. Men det måste ha hänt något i hans lilla hjärna för han insåg nog då att vi barn var stora nu. Han visste att mamma kunde gå vilken dag som helst ut genom den där dörren och han hade ingen hållhake längre som skulle hålla henne kvar. Innan hade det ju varit vi barn. Efter den dagen så slog han aldrig mamma mer. Men den psykiska misshandeln forsatte.
Han var för tidigt född och så liten när han kom till världen. Han var mammas lilla plutt även i vuxen ålder.
Jonny tog mammas död otroligt hårt. Det gjorde vi alla givetvis men han hade svårast att leva med det.
Jonny var den som flyttade hemifrån sist av oss alla. Han ville finnas för mamma och skydda henne i alla väder.
Av någon konstig anledning så verkade det som pappa hade svårast för Jonny. Det kan ju bero på att han märkte mammas lite extra omsorg av Jonny så han blev svartis.
Jonny har alltid kämpat för pappas bekräftelse. Vad han än gjorde så syntes han inte. Det fanns ju alltid de som var bättre än han enligt pappa. Pappa skröt gärna om sitt brorsbarn Lasse.
Lasse hade blivit militär, Lasse var så duktig, Lasse hade fått jobb utomlands, Lasse bar uniform det var klass det, Lasse hade klarat högskolan osv osv.
När min bror för ett antal år sen utbildade sig till lärare så var han så mäkta stolt på examensdagen:-) Mamma fanns inte då men vi vet att hon satt på ett rosa moln och tittade ner på Jonny och log.
Hon hade alltid sporrat honom och oss andra. Sa alltid att mina barn kan också allt det där om de själva vill. De är inga dumhuvuden!
En dag rann det över för Jonny och han gjorde upp med pappa en gång för alla. Han kom hem efter en kväll på krogen och det var ett jävla liv hemma med bråk och slag mot mamma. Jonny hämtar en kniv i köket, tar tag i gubbaset och sätter kniven mot halsen på honom.
- Rör du min mamma en enda jävla gång till så ska jag sätta kniven i dej för gott!
- Jag ska döda dej din jävel och det blir inte en skön död!
Pappa blev helt paff. Men det måste ha hänt något i hans lilla hjärna för han insåg nog då att vi barn var stora nu. Han visste att mamma kunde gå vilken dag som helst ut genom den där dörren och han hade ingen hållhake längre som skulle hålla henne kvar. Innan hade det ju varit vi barn. Efter den dagen så slog han aldrig mamma mer. Men den psykiska misshandeln forsatte.
Kommentarer
Trackback
